found pieces of josephines body.

2006-10-09T01:58:00.000-07:00

jaha, så vaknar man kvart i sex av att elias väcker en. upp ur sängen fort som fan för att inte känna efter eller tänka. hälla i sig mängder av kaffe, duscha; smörja in med lotion, sminka sig borsta håret (mirakel sker!) klä på sig. och sen iväg. bara för att komma till skolan och höra att alla lektionerna är inställda idag. vi kan sitta på vår plats vid vår egen dator så länge vi vill, men inga lektion. liksom VA! ALLTING HELT I ONÖDAN. JÄVLA SKIT. nu är klockan tjugo över tio. jag har suttit här i en och en halv timme och undrar vad jag ska ta mig till med hela denhär långa dagen. elias slutar inte förrens klockan sex och jag är HUNGRIG. så jag tror nog det blir så att jag drar till skolan kafeteria. köper ett par mackor och en kopp kaffe. sen åker jag till city och uträttar mina ärenden. ja, så får det bli. sen resten av dagen får jag tillbringa pluggandes och diskandes och städades. är man utflugen så är man.

2006-07-28T13:37:00.000-07:00

jag vet inte om nån läser dethär, jag skriver så sällan och så mycket, men nu sitter jag iallafall här ändå och skriver.

soundtrack: shut up - black eyed peas

det är den enda låten jag lyssnar på nuförtiden, den säger allting- 'try to be a lady, i think i'm going crazy'

det gäller att hitta sig själv i stormens öga, sa en klok kvinna till mig idag. 'håll balansen, hitta dig själv i balansen, igonrera ångesttormarna och hitta dig själv i stormens öga' jag föll för henne direkt. hon gav mig beröm för att jag inte är lika självdestruktiv längre. när jag träffade henne senast var jag ett vrak med ständigt närvarande röster och skärsår längs armarna. nu är det inte så längre. dagen jag blev tillsammans med elias, den åttonde september 2005 var vändpunkten. han säger att jag är bra, att jag är fin, och att det är min förtjänst att jag kommit såhär långt. och jag vet att det är sant.

men att återgå till denhär kvinnan, jag vill börja träffa henne en gång i veckan. jag känner ändå att jag behöver byta sjukgymnast. jag har fastnat hos min nuvarande, kommer ingenstans utan står bara still. hos sjukgymnasten jag träffade idag fick jag några hemläxor, några balansövningar jag ska göra. jag spände mig så under övningarna att jag fick ont i benen, så hon fick massera mig. det kändes sådär, lite obehagligt att en främmande människa rörde vid min äckliga kropp. jag har svårt för beröringar, jag tror jag måste ha sex då. utom när det gäller elias, för han vet att jag att jag inte behöver om jag inte vill. men jag blev förstörd en gång i tiden, och det hänger kvar. 'try to be a lady, i think i'm going crazy'

iallafall. rökfri i en vecka idag. i alla böcker står det att jag klarat det jobbigaste nu men jag tror knappast det. jag har bedövat mig med nikotintuggummin och nu är dom slut och jag ska inte köpa några fler. det är NU den riktiga kampen börjar. och i skrivande stund vill jag inte alls. i skrivande stund skulle jag visst kunna tänka mig att dö i lungcancer eller kol. det är som pappa sa 'missbruket försöker alltid hitta en väg tillbaka, en väg in, så att missbruket kan fortgå' pappa har varit rökare själv så han borde nog veta vad han pratar om. hursomhelst har affärerna stängt nu, imorgon blir en ny kamp. hur jag ska klara det vet jag inte. jag klarar nog det inte alls. JUST ONE CIGARETT - JUST ONE FIX.

för det är vad rökare är, dom är drogberoende. det skrämmer mig inte alls. faktist inte. jag ska göra ett nytt försök. jag behöver bara ett paket cigaretter först. jag önskar jag kunde röka medans jag slutade.

2006-06-16T10:43:00.000-07:00

jag har inte skrivit här på ganska länge nu, och jag kan bara försvara mig med en anledning: jag har tänkt att jag ska vänta med att skriva här tills jag har någonting posivit att berätta, som tex att jag mår jättebra och livet leker. tyvärr har jag inte kommit dit än och livet leker inte utan spottar mig i ansiktet men det är en annan femma. det finns positiva saker med mitt liv också, ta det inte fel, jag är lykligt gift med en underbar man som älskar mig och som jag älskar men det räcker inte (ingenting räcker)

jag fick ju diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) och det har jag fortfarande inte kunnat smälta. jag kan inte acceptera att jag har den sjukdomen, jag kan bara inte acceptera det. och jag vet att jag stavar fel på acceptera men jag har alltid stavat det så, så det får vara.

nej, inga glada nyheter. jag har drabbats av en ny depression. det ett två steg framåt och ett steg tillbaka och depressionen är steget tillbaka. när min läkare sa det hade jag svårt att acceptera det också. depression? jag? skojar du eller? men nej, det gjorde hon inte. min läkare har aldrig skojat med mig så varför skulle hon göra det just nu. det är inte helt igenom svart ändå. jag har bra dagar också, som alla andra. dagar utan ångest och nedstämdhet. men idag är inte en sådan dag. i dag är det en sådan dag som gör att jag bara vill gömma mig. och ångesten är påtaglig hela tiden och det krävs en skitgrej för att få igång den. som alltid. min läkare säger att jag ska andas i fyrkant när ångesten sätter i gång, men jag kan VERKLIGEN inte göra det när ångesten är i gång, jag kan knappt andas i fyrkant när jag INTE har ångest så hur skulle jag kunna göra det när jag har ångest? knepigt detdär, min läkare är duktig, men jag tvivlar på att hon har haft en psykossjukdom eller en personlighetsstörning själv och då kan man aldrig egentligen förstå.

nej nu räcker det. jag lever iallafall. over and out.

2006-04-26T04:33:00.000-07:00

jag har fått diagnosen borderline personlighetsstörning. eller emotionell instabil personlighetsstörning som det egentligen heter. det känns ingenting. utom lite läskigt för när jag läser om borderline så känner jag igen mig så sjukt mycket. men annars så är det ingenting eftersom jag fortfarande är exakt samma person. det är bara ett nytt namn. men min otydliga läkare var tydlig på ett plan: 'du kommer att bli frisk' och det kändes bra som fan. klart att jag vet att jag kommer att bli frisk men det känns bra när någon bekräftar det också.

annars lever jag ett lugnt liv som nygift. min man och jag trivs verkligen med varandra och det känns jävligt bra. en annan bra sak är att mitt bolltäcke har kommit. så jag sover som ett litet tryggt barn. vilket jag också känner mig som. life is....goooooooooood!

2006-04-07T00:03:00.000-07:00

bilderna från mitt och min mans bröllop 1/4-06

2006-03-27T09:37:00.000-08:00

det är visserligen grått ute och har regnat hela dagen men man känner våren i luften och det är upplyftande, det gör mig glad. jag blev bättre eftersom jag ville bli bättre, jag kämpade, svårare än så är det inte. jag mår bra. är noga med mina mediciner, tar inga sömntabletter och sobril ytterst ytterst sällan. man kan inte skylla på mediciner, man kan inte skylla på läkare man kan bara skylla på sig själv. det farligaste man kan göra är att göra sjukdomen till sin personlighet.

alla frågar hur det känns nu när jag fått min diagnos. och jag bara undrar: varför skulle det kännas någonting alls? jag ÄR inte schizoaffektiv, jag har den sjukdomen. det är en stor stor skillnad. jag hatar alla som går omkring och kallas sig borderliner. precis som om dom skulle vara sjukdomen. det är dom inte. dom kanske vill vara sjukdomen. men det är dom inte. dom är sig själva. och att dom inte blir friska är bara deras eget fel. för dom vill inte bli friska. dom har gjort sjukdomen till sin livsstil, till sitt allt. och det föraktar jag. jag föraktar det så jävla mycket.

ja. jag har insett nu att jag har vissa borderline-drag. jag nedvärderar och idealiserar. vissa människor är svarta och vissa människor är vita för mig. men det står jag för. man kan inte gilla alla. och det gör man inte heller. jag föraktar folk som super, som tar droger och som aldrig tar tag i sina problem utan bara bedövar sig hela tiden. man får MÖTA sin ångest, sin oro, och allt som är jobbigt för en. man får möta det och ta sig igenom det istället för att bara bedöva sig med tabletter. så jävla enkelt är det.

jag är inte samma person som jag var för två år sedan. jag har vuxit och blivit äldre. jag har blivit vuxen. det sorgliga är att visa människor aldrig blir vuxna. dom tar inte ansvar. och jag vill bara skrika åt dem, skrika att TA DITT JÄVLA ANSVAR OCH VÄNTA INTE PÅ ATT ALLA ANDRA SKA GÖRA DET ÅT DIG. TA DITT JÄVLA ANSVAR OCH BLI VUXEN NÅN GÅNG. jag blir så trött.

jag har sökt in till en skrivarkurs i sommar och så ska jag söka in till en folkhögskola till hösten. jag skäms så över att jag beter mig som ett jävla kolli och inte gör någonting vettigt om dagarna. det ska bli ändring på det nu. jag ska tillfriskna från min sjukdom och tillfrisknandet kommer att göra mig till en starkare människa. jag kommer att bli frisk - eftersom jag vill det. alla kan bli friska, tillochmed från borderline - bara dom vill.

2006-03-11T01:40:00.000-08:00

dagen efter att jag blivit utskriven åker jag in akut. jag känner mig konstant nedstämd, jagad, stressad. vi åker in och väntar i en timme. sen får jag träffa läkaren. hon dubblar dosen buspar (ångestdämpande) hon höjer cipralex (antidepp) med fem mg. det var samma läkare som lade in mig för några veckor sedan och hon undrar hur det är med rösterna. dom har tystnat säger jag. men jag blir aldrig fri. jag blir aldrig frisk. det är alltid någonting. jag vaknade imorse och tog min morgondos, och en timme senare kan jag knappt röra mig. tabletttung, medicintung, seg, orörlig och mina kroppsdelar sitter inte där dom ska. den högra handen sitter mil bort ifrån kroppen och jag känner mig allmänt konstig, allmänt tung i kroppen. får kämpa emot suget att gå och lägga mig igen. bara lägga mig ner och sova bort det tunga ur kroppen. vilket pris måste man betala för att bli bra? min grundmedicin är på tolv piller dagligen. sen har jag vid behovs medicin också. två olika sorter. jag är så trött på att tabletter ska ha en sån stor roll för min överlevnad, för mitt välbefinnande, för mitt välmående. och det behövs bara fler och fler piller för att jag ska må bra.

elias har fått jobb. han har fått fast jobb här i malmö. han ska jobba för ett företag som heter ragner och som åker runt och säljer olika produkter runt om i skåne. han gick iväg dit igår i kostym och slips och jobbade på prov och nu ska han börja på måndag. vi kan nog söka lägenhet tidigare än vad vi trott. det känns bra. nu måste bara jag komma på någonting att göra på dagarna. samtidigt vet jag inte hur jag ska orka. det är omöjligt att komma upp ur sängen på morgonen, det tar flera timmar varje gång om jag inte fått sova ut.

jag tänker på citatet en vän skrev till mig, ett citat hon bad mig tänka på när jag mådde dåligt.

'hey you
don't help them to bury the light
don't give in
without a fight'

det säger väll allt.

2006-03-07T13:21:00.000-08:00

jag lyssnar på kent. ja jag lyssnar fortfarande på kent och var fjorton när jag började. just nu lyssnar jag på 'dom som försvann'. den är fin, men sorgligt. jag plöjer mig igenom mina journaler och det gör ont att minnas, och elias tar dem ifrån mig när han märker hur lessen jag blir. rösterna har tystnat, ångesten har släppt men nedstämdheten har kommit tillbaka, i dubbel styrka. och det kan jag inte ta sobril mot. jag har inte tagit sobril på en hel vecka, och inga sömntabletter heller. det är ett framsteg. jag skrivs ut på torsdag. det känns onödigt att jag tar upp en plats när jag klarar mig lika bra utanför som där inne. det är platsbrist och det finns säkert någon annan som behöver platsen mycket mer än vad jag gör. jag känner mig stabil, knappt, men ändå stabil. men samtidigt känns det som om allting ligger och lurar bakom varenda hörn. och att det när som helst kan kasta sig över mig. jag vet inte. hela dagen har varit kaotisk. inte så mycket utanför som inuti mitt huvud. jag önskar bara det tog slut någongång.

2006-03-01T06:36:00.000-08:00

först och främst vill jag tacka för alla kommentarer, det värmer där det är iskallt.
-

playlist:
korn - another brick in the wall
URAN - queen of survival
interpol - stella was a driver and she's always down.

-

jag blev inlagd på akutavdelningen här i malmö, samma dag som jag skrev senaste inlägget. jag blev inlagd och somnade direkt efter alla sobril jag lyckats proppa i mig för att dämpa. på akutavdelningen fick jag stanna i fyra dagar. jag gjorde inte mycket. låg mest och läste. man fick inte tända sina cigaretter själv, man fick inte ha skor (skosnören kan man skada sig med) dom tog tillochmed ifrån mig min puderdosa (det var en spegel inuti, och speglar kan man krossa) jag skrek på sjuksköterskan när hon försökte ge mig mina mediciner, jag skrek på patienterna för att jag tyckte dom provocerade mig, jag var känsligare än glas och försökte bara överleva. efter fyra dagar flyttades jag till en behandlingsenhet som heter stensjögatan. där får man tända sina cigaretter själv och man dom går inte igenom ens saker. man har ett eget rum och dom har ett bolltäcke man kan få låna. jag har haft en väldig nytta över detta bolltäcke. varenda gång jag fick ångest var det bara att ligga under bolltäcket och efter en halvtimme ungefär var jag lugn och sömning. jag hade velat köpa ett eget bolltäcke. för jag tycker inte om att ta sobril. men ett bolltäcke kostar flera tusen. på stensjögatan säger dom att dom kan hjälpa mig söka fonder så att jag kan få råd med ett bolltäcke, det ska jag göra. och rösterna, ja, rösterna har mestadels försvunnit. dom säger inte längre att jag inte får ta mina mediciner, igår kände jag deras närvaro i rummet men då la jag mig under bolltäcket och pratade med elias och efter ett tag försvann dom. innan idag skrek dom på mig, dom skrek 'det blir aldrig du, HOOOOORA' och det kändes som om jag gick sönder inuti. det gör så ont i mig att jag inte får vara ifred, och fastän man har höjt antipsykosdosen så kommer dom ibland. inte lika ofta som innan, men jag vill inte känna av dom överhuvudtaget. jag vill vara helt fri från dom. det är mitt mål.

på stensjögatan ska jag gå en kurs. en ESL-kurs. ESL står för Ett Självständigt Liv och den grundar sig på kbt (kognitiv beteende terapi) och inriktar sig på nuet och hur man ska kunna stå ut med ångest utan att ta lugnande preparat. dom lär ut olika andningsövningar och sådär. jag ska börja kursen nästa vecka och det ska bli spännande.

jag kämpar, jag kämpar som ett vilddjur för att bli bättre och komma ur det psykotiska skovet. det är svårt, men jag har gjort det förut, så jag vet att det går. efter behandligen ska jag unna mig en lugn vecka hos farmor innan jag åker upp till stockholm igen. det kommer nog behövas.

2006-02-19T04:01:00.000-08:00

muararna runt omkring mig är milslånga och jag får inte i mig nån frukost, får inte i mig min morgondos. bara sobril efter sobril och jag är uppe i tre redan- tre sobril och fyra theralen- pillerna tar över mitt liv och jag vet inte vad jag ska göra. känner ingen smak på maten när jag äter, känner ingen lust att träffa någon. jag är tung i kroppen efter alla sobril och theralen. det finns en chans att jag blir beroende av sobril nu när jag tar det dagligen- det rör mig inte i ryggen- enda gången vardagen känns någolunda okej är när jag har piller i kroppen. vad ska jag göra? kan någon hjälpa mig? ska jag ringa psyk akut och skrika efter hjälp? vad ska dom göra. jag kan inte nöja mig med dethär, dethär är inget liv jag vill ha. jag vill förändra. men det är svårt att förändra när allting känns så förbannat meningslöst- jag känner inte ens för att läsa sydsvenskan bara för att se vad som händer i världen, jag känner inte för att äta nån frukost, maten smakar ändå ingenting. jag måste söka mig utåt innan jag går ner mig fullstädigt- men jag skäms. rösterna säger att jag inte får ta min morgondos och jag vågar inte trotsa. jag vågar ingenting- bara tung i kroppen och påverkad till max av sobril- bara att skriva på tangetbordet är en ansträgning- men jag gör iallafall som min läkare sa till mig. då måste det väll bli bra tillslut, visst måste det?

2006-02-18T06:35:00.000-08:00

mina händer är iskalla. miia ringde och plötsligt känns allting lättare, fast så fort vi lagt på hoppas ångesten på mig igen, den kommer smygande längs väggarna. jag är ensam i lägenheten men det är inte därför, jag vet inte varför det är egentligen. ångesten har bara återvänt, och det är ingenting som har hänt. jag tar fyra theralen, låter bli sobrilen. tog en imorse det första jag gjorde när jag vaknade. när jag vaknade med ett 'hur fan ska jag klara av denhär dagen?'

rösterna har lämnat mig ifred sen igårmorse. igårmose var dom närvarande och ville inte att jag skulle ta mina tabletter. jag gjorde det iallafall. då försvann dom. men rädslan var så jävla stark, jag ville bara kräkas upp mina tabletter igen, och desto mer jag tänkte på det, desto mer illamående blev jag. men jag gjorde det inte iallafall. jag tar ungefär fyra fem sobril om dagen. det är väldigt mycket. min läkare sa att jag skulle göra så. på mina bara knä ringde jag till henne och bad om hjälp. ingen som aldrig bett om hjälp vet hur svårt det är. det skulle varit lättare om det handlat om mitt ben, men när det handlar om psyket, det mest personliga man har. då är det svårare. hon sa att jag skulle ta sobril varenda gång jag fick ångest, varenda gång jag blev orolig och varenda gång jag kände av rösterna. jag tyckte det var ett ganska dumt förslag. men vad ska hon göra? egentligen? vad ska hon göra? iallafall, så ska nån av medicinerna kanske höjas på måndag. pills, pills, pills. take all these stupid pills away. är trött på att piller ska ha en sån stor betydelse för min överlevnad. men det har dom. och det får jag acceptera.

jag håller mig över kanten. läser befriad från ångest och idag när jag fick ångest gick jag faktist en promenad. det var jobbigt och jävligt men det skingrade tankarna lite. miia ringde innan. det gjorde mig glad ända inne i själen. vi pratade mycket om det, hur man ska avleda tankarna när man får ångest. det är svårt- men det går nog med lite träning. men hur får man bort nedstämdheten? och hur får man bort det psykotiska?

2006-02-15T08:16:00.000-08:00

/all people are such stupid fools
they don't know survival got it's own rules
they prefer to look away/

rösterna är tillbaka. jag får inte ta mina mediciner för då kan någonting hemskt hända. jag anar att det hemska har med elias att göra. jag blir livrädd, blir som en knähund. ljuger för elias och säger att jag redan tagit mina tabletter. han tittar i dosetten och ser att jag ljuger. och jag skäms. jag skäms så att jag nästan går sönder. men jag känner att jag inte har något annat val, jag måste skydda honom från vad rösterna kan tänkas göra mot honom. jag måste lyda blindt för att skydda mig själv och honom. tystnaden blir en mur mellan oss, jag säger till honom att jag inte ens tänker börja berätta för han kommer aldrig förstå dethär, INGEN KAN FÖRSTÅ DETHÄR. INGEN KAN FÖRSTÅ HUR STARKT DET ÄR. INGEN KAN FÖRSTÅ ATT DET HANDLAR OM LIV OCH DÖD. jag släpper in honom tillslut. innanför mina murar. berättar hur starkt det är. att katastrofkänslorna står mig upp i halsen. elias säger att rösterna inte har mer makt än vad jag ger dem. vägra vara offer! stand up straight! fight fight fight! men jag klarar det inte. REN, rösterna säger att jag måste bli REN. fri från tabletterna, fri från substanserna. I DON'T NEED NO WALLS AROUND ME, I DON'T NEED NO DRUGS TO CALM ME. men samtidigt rädslan för hur jag blir när jag inte tagit mina tabletter, rädslan för det psykotiska, för mörkret, det svarta. jag har gått på mediciner så länge nu. finns det inget slut?

men jag tar min morgondos. jag gör det tillslut. och rädslan står mig upp i halsen. INGEN KAN FÖRSTÅ HUR STARK DERAS MAKT ÄR, INGEN KAN FÖRSTÅ DETHÄR. jag vet inte ens varför jag skriver. det är väll ljuset som tränger sig på. som försöker få mig över på den ljusa sidan igen. den ljusa sidan, och den mörka sidan. och hur, hur ska jag våga berätta för min läkare hur stark rösternas makt över mig är, hur ska jag våga? för hon kommer säkert vilja lägga in mig, och jag kommer vägra, och LPT och fan och hans moster. jag orkar inte. detta är min kamp och bara min. jag behöver inte berätta ett skit för dem om jag inte vill. 'men då kan dom inte hjälpa dig' jag behöver ingen hjälp. jag är frisk.

(one part of me is darkness and one part is light
she said
and took my hand)

2006-02-14T09:16:00.000-08:00

jag tar ut allting i förskott, tror att jag har klivit in i den Stora Svackan bara för att jag är nere i några timmar, dagen blir oftast mycket bättre. jag har mina svackor visst har jag det men dom varar oftast bara några timmar. jag kommer alltid upp igen. och det är bra.

dagens i-landsproblem är iallafall att jag inte alls har lust att läsa karin fossum deckaren jag börjat läsa, karin fossum är bra men jag känner inte för nån deckare. jag får dock dåligt samvete för alla halvläsa böcker som ligger häromkring & bara ligger och skräpar. men det får vara så då. just nu känner jag bara för att läsa fallen av joyce carol oates. så då får det bli den.

idag är det alla hjärtans dag och för första gången i mitt liv känner jag för att fira den, men vi är panka så det blir ingenting av det. det räcker iofs egentligen med att bara umgås och vara tillsammans. det räcker.

på fredag åker jag till malmö och då ska det stora beslutet fattas. vi får väl se vad som blir av det hela

2006-02-11T04:16:00.000-08:00

medicintunga ögon, medicintung kropp.

JAG VILL BLI FRI!

ännu en svacka. sängen känns som det mest lockande i hela världen. och är tillbaka på noll känns det som. och jag vet varför. det är för att jag inte får den vård jag behöver. jag har liksom hamnat imellan, hamnat i kläm. blekingsborg i malmö kan inte göra någonting för mig eftersom jag bor i stockholm, och i stockholm har jag ingen vårdpersonal än. remissen skickas i mars, och sen kommer det ta veckor innan blekingsborg får svar på remissen, sen ytterliga veckor innan jag får en tid. och det är veckor jag inte har. jag behöver en samtal en gång i veckan. annars rasar jag. och så vill jag sluta med mina mediciner. jag vill vara ren. fri från tabletter. tröstar mig med courtney love's musik. och idag ska vi gå ut på promenad. vi ska även handla lite mat till hushållet. idag känns det inte lika tungt som igår men det känns fortfarande tungt. och jag känner mig så maktlös. ska jag ringa till blekingsborg och kräva hjälp eller ska jag bedöva mig med sobril? jag har krävt hjälp så många gånger nu. känner forfarande av min morgondos. är helt tung i hela kroppen, och fingrarna liksom skriver av sig själv. egentligen vill jag inte gå ut idag. jag har ingen lust. men jag får tvinga mig själv. intala mig själv att en promenad och frisk luft kommer göra mig gott. jag måste komma igång med aktiviteter, jag måste komma igång. jag kan inte ha det såhär.

2006-01-27T11:40:00.000-08:00

vi har varit rökfria i fem dagar. vi har iochförsig nikotinplåster som vi ska ha i tre månader, och det räddar oss från onödigt bråk och onödig irritation. för man blir jävligt irriterad när man är röksugen, det blir man. idag har jag letat efter dn. den fanns varken i hjulsta eller tensta. men vi hittade den i kista centrum. i pressbyrån där. jag tror jag ska börja prenumera på dn för enkelhetens skull, jag gillar inte att kolla på tv, jag gillar inte att lyssna på radio, men jag gillar att läsa och jag vill gärna hålla mig uppdaterad om världen utanför dessa väggar. så prenumera är ett bra alternativ. studetpriset är fyrahundranånting kronor var tredje månad och det tycker jag är en rimlig summa. det är skönt att vara rökfri, cigarettröken luktar fortfarande gott men jag andas hellre vinterluften än tobakslukten. jag valde helt rätt tidpunkt också. jag hade aldrig klarat sluta röka om jag haft ångest dagligen, men det har jag inte så det funkar utmärkt. på tal om ångest fick jag en intressant bok av mamma i julklapp. 'befriad från ångest' av Lucinda Basset. det är en bok om hur man hjälper sig själv utan mediciner. jag tycker alla som har ångest ska läsa den. jag har inte läst ut den än, men det jag har läst är bra. jag tänker speciellt på dig när jag skriver dethär pappa.

och thåström skriker ut sin ångest 'all deg som jag måste bränt här, och alla nättet som jag inte minns, all deg som jag måste bränt här, det var värt, värt varenda spänn' och såklart 'alla barer som ni byggt för mig här, jag måste nog lämna er kvar här, jag måste lämna er tyvärr tyvärr' det är ju uppenbart att det handlar om alkoholmissbruk men jag gillar ångestladdad musik. hur glad jag än är. och det stämmer in på kvällen för vi tänkte ta en utekväll med öl men insåg att pengarna inte räckte, vilket är synd eftersom jag är fruktansvärt sugen på öl. öl är gott. det tyckte jag inte för ett år sedan men det tycker jag nu. varför vet jag inte riktigt. helt plötsligt kunde jag bara dricka en öl och njuta av den. det är vuxenpoäng till höger och vänter. dn, öl och ett liv fritt från tobak.

elias ska köpa en svets. han säger att det är bra att ha. varför vet jag inte riktigt. just nu håller han på att sätta upp ännu en bokhylla eftersom mina böcker inte får plats. jag skulle tjäna på att låna mer på biblioteket. tjäna pengar och utrymme. men jag blir så nervös av att låna på biblioteket, jag är så rädd för att få böter. men inbundna böcker har jag i vilket fall aldrig råd med så dom får jag låna. men jag gillar känslan med bibliotek. någon sa att biblotek var höjde av välfärd, jag tror det var pappa, och det stämmer verkligen. nu har jag okej med pengar men när jag och elias skaffar lägenhet kommer vi har jävligt snålt med pengar. och då kommer jag inte ha råd att köpa några böcker längre. jag kommer inte ha råd att köpa någonting förutom det allra nödvändigaste, så jag njuter tills dess...

2006-01-20T15:24:00.000-08:00

jag har kollat upp folkhögskolor. det finns en i tensta (alldeles i närheten) som jag vill gå på. dom har en skrivarlinje där som skulle passa mig perfekt. jag ska söka in och söka in tills jag kommer in. jag SKA gå dendär linjen. tills dess ska jag läsa psykologi A och svenska A på komvux. imorgon ska vi till stadsbiblioteket och där ska jag registrera andressändring, och sen söka in till komvux. jag måste vara skriven i stockholm för att gå skola här så så enkelt är det. igårnatt var det kaos och jag kunde inte somna och somnade inte förrens halv åtta på morgonen. ('här hade jag kunnat skriva någonting om sömnlöshet, här hade jag kunnat skriva hur jag blir livrädd och sparkar med benen för att jag drömmer vakendrömmar, men det gör jag inte, istället skriver jag om det betydelsefulla i att ha någon som gör varma mackor till en, halv fem på morgonen') så skrev jag inatt och det stämmer. man ska koncetrera sig på det positiva. nu ska vi gå och lägga oss. ställer klockan för imorgon. vi har gjort upp ett rökschema, och skrivit ner exakt på vilka tidpunkter vi får röka. det går säkert vägen. rökning dödar, börja aldrig röka. tro mig, gör inte det.

2006-01-19T08:56:00.000-08:00

jag fick pengar av pappa igår så jag unnade mig tre böcker. fakta om finlad med erlend loe köpte jag. jag har läst lite i den men bara lite och det jag läste var bra och jag verkligen älskar hans böcker. sen hittade jag alice i underlandet, i pocket, med de riktiga bilderna. jag blev så jävla glad för det är en bok jag letade efter i år och dag, och den inbundna boken är alltid så dyr så det var roligt att jag hittade den här. sen gick jag fram till kassan och frågade om dom hade några tips på bra böcker. jag fick några tips och valde ut en bok som hette 'arnes kiosk' av en svensk författarinna. hon på åhlens sa att det var en riktigt bra stockholmsskildring och då köpte jag den. jag köper så många stockholmsskildringar jag kan hitta. jag vill läsa om min nya stad. jag älskar böcker, jag köper böcker så ofta jag får lite pengar över. jag tror jag liksom bygger upp ett förråd med böcker tills jag och elias får vår lägenhet för då kommer jag verkligen inte ha råd att köpa böcker. iallafall inte i samma utsträckning.

elias är i huvudsta och handlar. så jag passar på att lyssa på deftones. elias tycker om deftones men han sammankopplar musiken med lessna saker så jag lyssnar mest på deftones när han inte är hemma. man får visa respekt. han respekterar mig och låter bli att lyssna på rammstein när jag är hemma för han vet hur mycket jag hatar rammstein. vi har blivit ett sådant där riktigt sambo par. om elias har ont i magen för att han fått i sig nån mjölkprodukt, kan jag mycket väl säg att då får han ta med sig en bok och gå in på toaletten. 'ta den tid du behöver' det är roligt men samtidigt konstigt. för så hade jag aldrig kunnat säga till niklas under den tiden vi var tillsammans. jag har blivit mycket mer vuxnare sen jag gjorde slut med niklas. och det är skönt.

det verkar omöjligt att sluta röka. som elias sa 'vad ska jag göra av händerna?' egentligen borde vi köpa varsin såndär nikotininhalator, men ärligt talat, det är faktist billigare med cigg.

jag hatar malmö. jag sammankopplar den staden med dåliga saker. gamla saker. ångest och oro och depression. tanken på att jag ska åka ner igen den andra får mig att må illa. jag vill verkligen inte. jag vill iallafall att det ska gå några månader mellan besöken. men samtidigt är jag kluven. för jag vill träffa mina vänner, jag vill träffa mamma och pappa och syskonen. och dom finns i malmö. det är svårt. ofta tänker jag att om bara alla i malmö jag tyckte om kunde flytta hit? med det är lite av charmen ändå, ny stad, nya människor.

sångaren i deftones skriker ut sin ångest. jag gillar ångestmusik. även om jag är på bra humör så gillar jag musik där sångaren verkar ha ont. men jag gillar posivit musik också. som fragments med vnv nation 'all great things to come' dunk dunk dunk....

2006-01-19T08:40:00.000-08:00

2006-01-07T07:08:00.000-08:00

har skrivit nio kapitel på min bok, det börjar arta sig. är redan inne på del två men den är långt ifrån klar. själv storyn har inte börjat än. eller lite har den. men inte riktigt. men det kommer. det är frigörande att skriva. jag mår mycket bättre av det.

igår läste jag ut expedetion L av erlenad loe, den var bra, det är helt underbart med vanliga böcker om vanliga människor. igår läste jag även ut en novellsamlig av inger ederfeldt. jag har tre kvar innan boken är slut och det är roligt att läsa något nytt, jag har aldrig läst en novellsamlig förut.

jag ska sluta röka. jag ska först trappa ner sen köpa nikotintuggummi. jag har lyckats trappa ner riktigt rejält. idag har jag bara rökt tre cigaretter. ( i vanliga fall röker jag tjugo om dagen) och det är bra. det SKA gå. det måste. jag har inte råd att röka längre. och jag vill inte förstöra min kropp mer. men abstinensen är jobbig och kroppen verkligen kräver nikotin. men det ska gå. det måste det göra.

2006-01-03T10:30:00.000-08:00

läste ut 'rape, a love story' av joyce carol oates. jag blev lite imponerad medans jag läste, men när jag hade läst klart den kände jag att den inte hade berört mig speciell djupt. och jag förstod aldrig vad det var i den som skulle vara kärlekshistoiren. det var den sista hemska bok jag tänker läsa på ett tag. en tid framöver ska jag bara läsa böcker som handlar om vanliga människor med vanliga problem, helst böcker som jag inte kan relatera till alls. jag köpte några böcker igår som jag tyckte uppfyllde detta syfte. 'middlesex' 'vattnets bok' 'skuggan & regnet' och 'vännnan'. jag har även startat projektet att köpa böcker som jag i vanliga fall aldrig skulle välja. som tillexempel en novellsamlig (jag har aldrig läst någon novelsamlig någonsin) av inger ederfeldt och en bok som en vän till mig tyckte jag skulle läsa, när jag läste på baksidan av den så var det verkligen en typ av bok jag aldrig skulle välja själv så därför köpte jag den. jag skulle så gärna vilja vara med i en bokcirkel. just nu läser jag 'simon och ekarna' av marianne fredriksson.

idag har jag även köpt en kofta, en tröja och ett halsband. allting i samma ljusrosa färg. som ni förstår är mina pengar nästan slut så jag får leva på sista kronorna resten av månaden men det är det värt. det är roligt att ibland köpa saker som kläder eller böcker och inte bara låta pengarna försvinna när man fikar eller när man köper cigaretter. jag bestämde för att unna mig det denhär månaden. för det var längesedan sist.

jag bor i stockholm nu. 'malmö är mitt hjärta men stockholm är mitt hem'.. det kommer ta tid innan jag och elias får en egen lägenhet så jag bor i elias två rum hemma hos hans mamma just nu. det är en lösning för tillfället. och det går så bra så. jag och elias pratade idag på tunnelbanan om att jag får hämta upp lite mer grejor från malmö nu när dehär rummen är mina också, så det får märkas att jag bor här. det ultimata vore såklart om vi hade vår egen lägenhet, men det är ont om lediga lägenheter i stockholm så man får ta det näst bästa ibland. men dethär går utmärkt. elias mamma är jättetrevlig och jag är lycklig så länge jag är med elias och egentligen spelar det ingen roll vart vi bor. nu har ju elias lov men när han börjar jobba igen måste jag komma igång med en sysselsättning så att det inte blir som det varit förut att jag kör hemmafru-stil och väntar i tristess tills han kommer hem, utan jag ska börja göra saker jag också. nu när jag är nere i malmö ska jag fråga ifall dom kan hjälpa mig skaffa sysselsättning i stockholm också och om dom inte kan det så får jag fixa någonting själv eller ta hjälp av pappa. jag ska fråga på stadsbilioteket om skrivarkurser också. för första gången i mitt liv så känns det verkligen som jag börja bli vuxen.

jag är glad att jag överlevde psykosen. för jag tror att det är över nu.

2005-12-21T10:00:00.000-08:00

lyssnar på charlotte sometimes med the cure. jag tror att det är en av de finaste låtarna som finns på hela jorden. (charlotte did not cry)

idag är ingen bra dag- jag känner det i hela kroppen. vi har vänt dygnet totalt. igår tog jag mina åttapiller vid tolv och var vaken till fyra. sov tolv timmar och vaknade sexton. är arg för hela dagen har gått och nu är det för sent att hitta på någonting. jag känner verkligen att situationen är ohållbar. jag behöver hjälp. hjälp att planera min framtid men befinner mig så långt ifrån mina vårdmänniskor i malmö- , men jag vill saker igen. så fort vi fått lägenhet här är det två saker jag vill och det är att ta skrivkurser och läsa psykologi.

jag vill LEVA. jag ser alla andra människor och dom verkar leva helt och fullt. men jag känner mig så utanför. det känns som om jag inte lever utan bara är en mekanisk docka som gör invanda rörelse. han får mig att känna mig levande, ofta och mycket. men just nu befinner jag mig i en glasbubbla och allting som är något är mitt illamående och jag orkar inte ens följa med ut och röka. ändå är jag rastlös och är på fikahumör. men det är ingen som kan. jag önskar att jag inte var så rastlös. jag önskar mig bara lite lugn och ro

2005-12-15T13:08:00.000-08:00

i can't believe that i could be happy. nej jag kunde inte tro det. jag höll mig envist kvar vid 'none will be saved' och 'happiness and peace of mind were never meant for me' men jag har lämnat allt det bakom mig nu. ändå. ett skal av osäkerhet och nojjorna finns kvar. det finns osynliga sprickor och någonting jag inte kan få kontroll över, någonting som det inte går att sätta fingret på. igår glömde jag hur det kändes att känna känslor, jag glömde hur det kändes att vara lessen och jag glömde hur det kändes att vara hungrig. förvirringen finns alltid där nånstans bakom, smyger sig på och tar över. vi åkte till bibloteket idag och jag känner mig som en riktig stockholmare med lånekort för stockholm och månadskort för tunnelbanan och jag känner mig mer hemma här för varje dag som går, det är inte det, det är inte det att jag inte trivs, inte det att jag inte älskar, det är bara det att mörkret finns fortfarande kvar. fastän jag gått in i ljusets värld så finns det skuggor. jag vill krypa in i honom och lägga mig brevid hans hjärta. där hade jag kunnat ligga och jag hade aldrig behövt att vara rädd igen. för rädd, det är jag. rädd för allt och inget. rädd att han ska dö, imorgon eller om femtio år att han någonsin ska dö ifrån mig, eller att jag ska dö ifrån honom, att jag tappar kontrollen och verkligen hoppar framför detdär tunnelbanatåg som kommer körande hur jävla snabbt som fan. jag är rädd för att alla ska försvinna. jag blir så rädd att jag rotar i väskan, slår mig i huvudet och han håller om mig, håller om mig hårt och säger älsklig, sötnos, älskling. och jag blir arg och skriker för jag vill inte bli räddad i det ögonblicket, jag vill bara få lov att förstöra mig ifred. men han låter mig inte förstöra mig och för det älskar jag honom, han stannar hemma från jobbet dagen därpå, han är i sängen när jag vaknar och för det älskar jag honom också. han säger att han älskar mig, flera gånger om dagen säger han det. och jag älskar honom, älskar älskar älskar. det är inte kärleken som är problemet, kärleken är helande, kärleken kysser mig över ärren och ser till så att det inte blir några nya. jag blir rädd, jag blir livrädd, en ångest som det inte finns något namn på och det finns ingen naturlig förklaring heller, det finns böcker som jag inte kan läsa, just för att dom berör mig illa. dom berör mig på fel sätt. fel fel fel. jag känner mig äcklig, jag känner mig inte bekväm. han säger att jag inte är äcklig. men jag vet. eller som det kanske heter: jag har min egen uppfattning. men vill så gärna tro honom, vill täcka över sprickorna med mossa så att de inte syns. jag är rädd. mycket och ofta. jag är rädd att han inte ska orka. att han inte ska orka med mig när jag slår mig själv och står mellan tåget till kungsträdgården och tåget till akalla och rotar i min väska, maniskt, efter någonting vadsomhelst och han säger: slutar du inte så slänger jag ivägen väskan till spåren och jag slutar. väcks till verkligheten, säger: jag har mitt liv i denhär väskan. vad jag menar med det vet jag inte. men om jag var honom skulle jag inte orka. eller det skulle jag kanske. kärleken kan göra en ofantligt stark. men vi pratar om det och han säger: om jag inte skulle orkat med dig skulle jag ju aldrig friat till dig och jag minns. just det. just det. jag ska bli hans fru. och han vet om hur jag kan bli. han vet att jag kan bli alldeles galen av sorg och inte mig själv. hur jag kan bli som någon helt annan och liksom rinna över i kanterna. han vet det, han har sett mig, men ändå så älskar han mig. han älskar mig. han säger det flera gånger varje dag och jag tror honom. jag tror på att han inte ljuger för mig. för kärleken, det vackraste och största av allting. jag lever i en saga med lyckligt slut. det är sant. mörkret vann aldrig över mig, det kommer komma tillbaka och det kommer vara jobbigt som fan men jag kommer klara mig igeonom det då också. för jag är säker nu. med honom är jag säker. med dig går jag säker. jag kom till den andra sidan och om jag hade vetat att det var såhär, att det var dethär som jag skulle komma till ja då hade jag kommit mycket tidigare. då hade jag aldrig väntat. då hade jag sprungit och satt mig på första bästa tåg till stockholm för dethär, dethär är bara för bra för att vara sant. vår kärlek lägger en grund som mina fötter kan stå på. grunden till mitt nya liv. grunden till VÅRT nya liv. för det är ett vi. det är en han och en hon. det är en du och en jag. det är ett vi. och jag hittar inga fel. syster, du kan inte tro dethär, jag hittar inga fel! ingenting att störa mig på, ingenting som är fel, jag hittar bara ren och oförfalskad kärlek. jag tänker liksom att nått måste det ju vara, det måste vara någonting som han gör som jag stör mig på, men jag hittar ingenting.

i can't believe that i could be happy. när ska jag vänja mig? när ska jag känna att jag är värd honom? att jag är värd den kärlek som han ger mig. när ska jag äntligen förstå? njuter gör jag redan. njuter och ler och lägger grunden till vårt nya liv. pappa sa att jag skulle prova mina vingar. det är det jag gör just nu. jag provar mina vingar. och dom håller.

2005-12-06T06:39:00.000-08:00

ja, det är som pappa skrev: jag lever mitt liv nu. jag ligger inte bara i sängen och tycker synd om mig själv, utan jag lever, uppskattar min pojkvän och mina vänner och trivs. när farmor ringde igår kunde jag stolt säga att jag mådde jättebra. hon blev glad över svaret och det gjorde mig glad också. det kanske tillochmed är tid att sluta ta någon av mina hundra mediciner? det får jag prata med min läkare om nästa gång jag träffar henne. men om jag slutar med nån av mina mediciner finns ju risken att jag kommer börja må sämre igen. och jag vet inte om jag är villig att ta den risken. men dethär med mina mediciner skrämmer mig. det skrämde mig när jag var utan mina mediciner i två dygn. då taket andades, rörde sig, overklighetskänslorna var konstanta och jag sov nästa ingenting. det skrämmer mig faktist mest: att utan medicinerna sover jag ingenting. zeldox, min antipsykotiska medicin som jag gått på i två år är väldigt avgörande för min sömn. utan den i kroppen är det omöjligt för mig att sova. trots att jag har sömnmedel som jag tar också. utan zeldox sover jag i princip ingenting. och när jag inte sover mår man alltid fruktansvärt dåligt, huvudvärk, tung i kroppen, och på dåligt humör. utan sömn mår man inte bra. det skrämmer mig fruktansvärt mycket att vara beroende av saker (säger jag som är rökare, haha) men det känns som om jag blivit beroende av zeldox. kroppen är så van vid zeldox att utan zeldox så rasar allting ihop. samma sak är det med mitt sömnmedel, stilnoct, stilnoct är en av de mest tyngsta och mest beroende sömnmedel man kan ta. och jag är livrädd för att bli beroende. just därför att jag tar den varenda kväll, och har tagit den ett tag nu. jag har tagit upp det på blekingsborg med min kontaktperson och hon säger att det är min läkares jobb att hålla koll på det. men jag tror inte att min läkare håller koll på det speciellt bra. så jag är orolig. egentligen vore det bästa om jag slutade ta stilnoct helt, men då sover jag väldigt dåligt och när jag inte sover så blir jag lättare nedstämd och får lättare en hög ångestnivå. det är svårt och krångligt. jag är så trött på alla dessa mediciner.

elias mamma är jättetrevlig. hon är sjukpensionär och är hemma på dagarna så vi brukar fika med en kopp kaffe och nån macka. roligast är när hon berättade om hur elias var när han var liten, hela hon lyser upp när hon berättar. hon är också väldigt omtänksam och säger till att jag alltid kan prata med henne om jag skulle må dåligt. och sånt betyder mycket. jag träffade aldrig exets mamma eller pappa för den delen, så det känns otroligt roligt att jag har sån bra kontakt med elias mamma. sånt betyder mycket.

elias har påpekat att när jag lyssnar på musik så brukar jag bara plocka ut de negativa delarna när det egentligen finns massor av positiva saker i musiken som jag förr inte sett. jag har börjat tänka på det. en annan sak som han har sagt är att när jag är lessen så lyssnar jag på lessen musik så jag blir ännu mer lessen. jag har tänkt på det också och har nu börjat lyssna på hoppfull musik när jag är lessen och det hjälper faktist. man ska inte begrava sig i dåligtmående utan man ska försöka vända det till något bra. det är som miia alltid har sagt: man ska bryta det negativa tankemönstret. just nu ser jag ljust på framtiden. jag ser möjligtheter och jag tror att allting kommer fixa sig. tids nog blir jag fri från mina mediciner. och tids nog kommer jag inte behöva vara sjukskriven längre. jag ser fram mot sånt. att vara trött efter en långt arbetsdag eller att diska sin egen disk i sin egna lägenhet och alla andra vardagssysslor som måste göras fastän det kan vara tråkigt ibland. jag har börjat uppskatta dom små sakerna, istället för att vara lessen för att elias redan gått till jobbet när jag vaknar så ser jag fram emot hur glad jag kommer vara när jag hör hur han låser upp dörren vid fem tiden. allt handlar om iställning. mina ärr bleknar och strävan efter friskheten och ljuset står fast.

all great things to come.

2005-12-04T10:37:00.000-08:00

tillochmed december.

skjuter upp saker som inte går att skjuta upp egentligen, men allting kan man skjuta upp och det är också det jag gör. you can run but you cannot hide. imorgon är det arbetsvecka för dom vanliga dödliga, men jag är inte en av dem så jag gör nog det jag brukar göra. vilket är att sova till tolv halv ett och sen luffsa omkring och läsa lite. kanske sitter jag här också. vi får se,. sen ska jag och elias iallafall fika med en av hans vänner. så lite inplanerade saker är det. jag ska även ringa psykvården för att prata med min läkare och så ska jag ringa barnkliniken för att dom skickat en jävla räkning på trehundra kronor till mig. jag har absolut inte råd med sådana räkningar. så jag ska ringa och prata med dom. så vi får se vad dom säger.

du och jag baby. du och jag. lyssnar på nine inch nails. skiva fragile (left). det är vår musik det. det är ganska smidigt med elias och mig för vi gillar samma musik, samma mat och vi gillar varandra. vi kan ha långa diskussioner om saker och ting men vi kan alltid kompromissa tillslut, eller som idag när vi märkte att vi hela tiden hade tyckt samma sak men lagt fram argumenten på olika sätt. det är bra att vi har samma syn på det bästa. det är bäst så för våra framtida barn.

2005-11-28T12:26:00.000-08:00

/it's not the red of wich we bleed/

det mest galnaste man kan göra är nog att skada sig själv. att med meningen tillfoga sig själv smärta. det är därför jag har ett fejkrakblad om halsen, det är min hyllning till galenskapen. men jag hyllar också ljuset, jag hyllar båda sidor. det är därför jag ska tatuera in ying&yang på min högra underarm. mörkret kan inte existera utan ljuset och tvärt om. man skulle inte uppskatta en bra dag om man inte haft tusen dåliga. idag var för mig en bra dag. jag vet inte varför riktigt, kanske är det för att jag åker till stockholm imorgon. jag gillar att vara i stockholm. jag gillar att ha honom i samma stad. även fast han kommer jobba fram till den tjugoförsta så kommer han iallafalll vara i samma stad. och jag kommer vara där när han kommer hem. jag ska stanna borta i 41 dagar. från imorgon till den nionde januari. jag kommer stanna borta över jul och nyår. och en annan massa jävla tid också. tiden är min fiende, jag vet inte hur jag ska fylla ur den. alla timmar som går, alla minuter, alla sekunder. men sekunderna märker man inte ens. jag varvar sabrina med mad world. det är två ganska lessna låtar. elias blir alltid arg på mig för att jag lyssnar på lessen musik som gör mig lessen på kvällarna. på kvällarna speciellt eftersom jag tenderar att bli väldigt lessen på kvällarna. jag vet inte varför riktigt. det är bara hela dagens tyngd som faller över mig. jag fastnar här så ofta och kommer inte någonstans.

egentligen var det meningen att jag skulle åka till stockholm imorgon men åka hem igen för att åka till stockholm igen den tjugoförsta. men det blir för dyrt. och onödigt att ränna fram och tillbaka. dyrt blir det egentligen i vilket fall för även fast vi har två studiebidrag sammanlagt så måste vi köpa månadskort i stockholm för kollektivtrafiken kostar ju. vi måste även ha cigaretter och nån fika också. det blir mycket pengar även fast man inte tänker på det. jag hade egentligen inte tänkt att fira jul i år heller men elias ville så gärna. jag tänker fortfarande inte köpa några julklappar men jag har gått med på att äta julbord. elias älskar julen. för mig är julen ledssna minnen om hur mamma och pappa inte var på samma ställe. skillsmässan var ett stort trauma i mitt liv. jag menar inte att dom inte borde skiljt sig för man ska skilja sig om man inte vill leva ihop längre men det var svårt för mig ändå. varenda jul och födelsedag önskade jag mig just det, att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. eller så har jag iallafall fått det förklarat för mig. jag minns inte så noga. men jag minns väskan jag släpade mellan mina två hem varenda söndag och jag minns så svårt det var att säga att nu orkar jag inte mer, nu tänker jag bara bo hos mamma. det var nog det svåraste och elakaste jag gjort i hela mitt liv. att välja. att välja bort. och jag har fortfarande dåligt samvete för det.

ja, det mest galnaste man kan göra är att skada sig själv. berny pålsson har skrivt en artikel om att man ska slänga rakbladen och att rakbladsmissbruk är just det, ett missbruk som kan jämföras med drogmissbruk. med abstinens och återfall och hela den biten. jag tror på det berny pålsson säger och har slängt mitt rakblad. att säga hit men inte längre. att sätta stopp.

2005-11-24T12:47:00.000-08:00

bara för att den är så fin.

2005-11-24T04:19:00.000-08:00

stockholmsbilderna, bilder på mig, elias, miia, hjulsta och tomma cigarettpaket.

2005-11-21T03:18:00.000-08:00

vaknar upp i tomheten, meningslösheten och jag är ensam på mitt rum. har drömt om mr x inatt igen, jag förstår inte varför han ska förfölja mig, jag förstår inte varför det bara kan vara ett slut nångång, jag tycker att jag glömt men så pang ett sms och jag ramlar ner igen. jag ramlar inte dit för det finns ingenstans att ramla på det sättet, men jag minns, jag minns allting. ingen människa har fått mig att gråta så mycket som han fick mig att gråta, ingen människa fick mig att bli så självmordsbenägen ingen människa fick mig att hata och älska så starkt samtidigt. jag försvarar honom fortfarande och den jag försvarar är den människa som jag älskade så starkt en gång i tiden. men den människan finns inte längre. han försvann, han dog på vägen. nånstans bland alla lögner och undanflykter och tårar så försvann han. och det är han jag sörjer, det är han jag drömmer om, det var han som knullade som en gud och det är han som det uppochner vända korset talar om. förutom kärleken, kärleken, det största av allting.

vaknar upp i tomheten, meningslösheten och jag undrar hur fan jag ska klara dethär igen, hur fan jag ska klara av dehär två veckorna. ’klarar vi dethär så klarar vi allting’ ’ingenting kan stoppa oss, inte ens avståndet’ men jag är fan nära att stryka med på kuppen varenda jävla gång- LÅT OSS BLI DOM SOM FÖRSVANN. jag kan inte vänta, vill skapa mig tryggheten nu på en gång, jag orkar inte vänta, vill inte, orkar inte, kan inte. kom, viens, please. bara kom nu. det har inte ens gått ett dygn och jag saknar knivskarpt och haha värre kommer det att bli. värre blir det alltid- bara känslan av att vakna upp ensam och veta att han kommer inte hit efter jobbet han kommer hem och hans hemma är inte här, hans hemma är sextiotre mil bort. för det är inte i hans säng jag vaknar, utan det är i min egen säng som är för stor egentligen bara för en person. att den är mer lagom för två personer. inte ens cigaretterna hjälper,. det är så satans kallt ute, det är kallare i sthlm men man känner inte kylan lika skarpt om det är två som röker. om man har nån att röka med. jag borde stannat, varför stannade jag inte? jag åkte för att jag måste, men egentligen måste jag ingenting för kärleken är det största och kärleken går före allt.

/låt oss gå härifrån
låt oss resa nånstans
resa långt härifrån
låt oss bli dom som försvann/

bara med dig går jag säker. ingen annan än dig. när bomben faller vill jag vara där du är. min brunögda kärlek.

2005-11-21T03:13:00.000-08:00

för ingenting är större än kärleken.

2005-11-19T11:12:00.000-08:00

åker hem idag, skulle egentligen åkt hem för en vecka sedan men jag missade tåget..har missat alla samtal under veckan som gått och jag orkade inte ens svara i telefonen, i några dagar var jag utan medicin och då mådde jag otroligt dåligt och taket andades och rörde sig och jag ramlade rakt ner på botten. men så fort jag fick i mig mina mediciner igen så rättades allting till...och nu mår jag ganska bra igen. men jag vill inte åka hem. jag vill verkligen inte. det finns ingenting för mig där, det känns inte så iallafall...men jag måste, jag måste gå på mina samtal och jag måste åka tillbaka..man måste alltid tillbaka, tillslut måste man det.

det kliar i fingrarna, fingrarna vill skriva, jag ska börja skriva på en bok, jag har några idéer och ska idag köpa ett block. boken ska handla om kärlek. om ljuset och om lyckan. men också det svåra. jag blev inspirerad av 'älskade du' som jag läste i veckan. jag kanske inte kommer att lyckas men jag ska iallafall försöka.

2005-11-12T10:01:00.000-08:00

trygg. safe for now. med dig går jag säker. idag var jag en uppenbarelse i lack och nitar, rött och svart runt ögonen, munnen mörkröd. det är så lätt att hamna snett, det är så lätt att falla mellan orden och meninarna, men han sitter alltid brevid, håller sin arm runt om mig, eller håller mig i handen och räddar, varenda gång. jag är lycklig . lycklig. det är ett främmande ord i mitt värld. men min värld är inte mörker längre. jag har gått in i ljusets värld. och det är kallt ute, men jag är varm inuti. elias kör sin specialitet och kollar på tecknat. jag kör mig egen specialitet och är svart och röd. ska vara här hela jullovet, och på nyår ska vi ut och shotta tequila.

det är en värld och den är vår. vi har en speciell värld mellan våra ögon som ingen annan är välkommen i, där bara vi finns. det är kanske det som kallas att vara kär, att man försvinner i bubbla, en värld, bestående av bara två personer. kanske är det så? när vi är ensamma släpper vi försvaret och låter murarna falla. så länge jag håller honom i handen kan jag inte falla. med dig går jag säker.

2005-11-12T06:38:00.000-08:00

är i stockholm. staden av vatten. här ska mina framtida barn växa upp. det är så. så är det. saknar i malmö ett dugg. jag är så jävla trött på malmö. malmö är för litet, sthlm är mer lagom. jag både känner mig som en främlig här och hemma. när jag går av på stockholm centralstationen efter fem timmar på tåget så känns det som om jag kommit hem. men ändå inte samma hemma som malmö är eftersom jag hittar i malmö och kan hela staden utantill. men sånt lär man sig ju, sånt kommer med tiden.

jag trivs verkligen med elias. vi kan verkligen prata med varandra, vi älskar båda två att diskutera och kan diskutera om vad som helst hur länge som helst. och bara en sån enkel sak som att han lyssnar på vad jag har att säga, och tar mig på allvar. jag och niklas kunde aldrig prata. hela det förhållandet var en enda lång tystnad. vi pratade i princip bara när vi bråkade. men nu har jag kommit ur det destruktiva till något nytt och kontruktivt.,

lyssnar fortfarande på queen of survival. måste åka hem imorgon och det inger ångest. jag önskar jag kunde få vara med honom hela tiden. och längtar till vårt första hem som bara kommer vara vårt, någonting som vi kan forma hursomhelst. klart att tråkiga saker tillkommer, man måste diska, tvätta, städa. men det kommer vara vår tvätt, och vår skit, och våra smutsiga tallrikar och då är det överkomligt. allting är överkomligt när jag är med honom. jag visste inte att jag kunde må så bra. vara så stabil i mig själv som han gör mig.

men ångesten ligger bakom ett hörn och lurar. jag känner hur den är där, hur den lever andas finns och betraktar mig. lockas fram av osäkerhet och skörhet. försöker tänka positiva tankar. försöker tänka att jag överlever, denhär gången också. att man överlever, varje gång. men jag är frustrerad för det känns som om jag inte kommer någonstans utan bara står kvar och stampar på samma ställe alltid. varför ska jag tvingas bo kvar i malmö och gå denhär jävla utredningen när man aldrig kommer någonstans? kommer ingenstans med terapin heller. jag behöver ett hem, som är mitt eget. jag behöver skapa en egen trygghet och äntligen bli vuxen tillslut.

och citatet, som alltid skapar hopp, som alltid är värt att upprepa:

'min värld heter 'efter mörkret'
du vet att jag är lycklig'

och det är jag. jag är lycklig nu. just nu i denhär studen. jag har en underbar pojke som jag älskar, och som älskar mig tillbaka. äntligen gör jag val som är konstruktiva och inte destruktiva, äntligen tillåter jag mig själv att må bra.

2005-11-08T14:18:00.000-08:00

låten som går på repeat ikväll och många andra kvällar är queen of survival av URAN. (http://uran-music.net/m/Queen-Of-Survival.mp3) .

jag vill också gå hem ibland. vill vara josephine från åtta till fyra och sen få gå hem och vara ledig. det är tröttsamt att vara josephine dygnet runt varenda dag. ibland behöver man semester. och det är nog det jag behöver nu, en semester från mig själv.

2005-11-07T12:42:00.000-08:00

vet du att malmö saknar dig?

vet du att malmö inte kan leva utan dig?

jag älskar dig baby.

2005-11-07T12:27:00.000-08:00

sov ensam natten till idag, det gick faktist bra, var lite orolig igårkväll, hörde mummel och enstaka ord och låg bara och vred mig i en och en halv timme, sen lugnade jag ner mig och somnade tillslut och drömde om marilyn monroe och elias och paris. har städat upp i lägenheten, har även försökt färga utväxten på mitt hår men det blev mörkblondt istället för ljusblondt och jag blev irriterad. har lagt ut sammanlagt 120 spänn på att försöka färga utväxten men det blir ändå inte ljusblondt. det är ett i-landsproblem, jomen visst. men ändå stör jag mig. och ja jag färgar håret blondt för man ska hylla ljuset och inte mörkret och jag har helt gått in i ljusets värld. hela nian färgat jag håret korpsvart. svart och svårt, svarta kläder och så. medans nu välkommnar jag färger som rosa och rött och ljusgrönt och vitt för det är så tråkigt att leva ett helt liv i svart. det är så tråkigt att inte se nånting annat.

idag har jag haft läkarsamtal och det gick väll sådär, tycker att läkarsamtalen är ganska meningslösa, jag sitter bara och babblar och hon ställer frågor och vi kommer aldrig fram till något riktigt. jag säger hur det är och hon säger okej. typ. och hur det är? det är väll ganska okej, sanningen att säga så känner jag inte efter överhuvudtaget, jag var nedstämd när jag kom till läkarsamtalet och sa det. jag vet inte längre hur det känns att må bra. jag känner bara ingenting.

är orolig för pappa, vet inte vad jag ska säga, vet inte vad jag ska göra. jag vet ju själv hur det är och jag vet ju att det inte riktigt finns någonting som hjälper. ska iallafall dit imorgon, får krama om honom ordentligt då. hoppas bara han vet att jag tänker på honom.,

2005-11-03T02:02:00.000-08:00

'her eyes,
she's on the darkside
neutralizie every man in sight'

jag lyssnar på massive attack och elias gör kaffe. nu dricker han kaffet, elias gillar kaffe, jag gillar också kaffe ibland men tenderar att få ont i magen av det så därför dricker jag inte kaffe speciellt ofta. men det är gott att ta en cappucino när det är vinter och snö ute. det är iochför sig gott med te också men det dricker jag ju så ofta. lyssnar på angel så högt att datorbordet vibrerar, basen är verkligen kraftig i denhär låten. jag gillar låtar med bas i, jag är svag för det.

'toy-like people make me boy-like'

jag gillar massive attack som fan. denhär skivan 'mezzanine' är en av mina absolut favoritskivor. den går rakt in i hjärtat. pratade med pappa innan när jag precis hade vaknat. han berättade att han blivit sjukskriven och att han skulle träffa en ny läkare som inte bara ville ge honom mediciner. det är bra, man ska aldrig nöja sig med bara mediciner utan man ska kräva terapi också. man blir inte frisk av enbart mediciner, folk underskattar nog hur viktigt det är att prata. jag går i terapi till exempel, och det funkar jättebra, fastän jag har kommit till det skedet i terapin när den är jobbig och jag vill inte gå dit och när jag väl är där vill jag bara gå hem igen. men då är det som viktigast att jag faktist går dit och sitter där i fyrtiofem minuter som jag ska. igår skulle jag till socialen med min kontaktperson, jag åkte till blekingsborg (psykoskliniken) och sen körde vi till socilane och jag trippade ur bilen på mina höga klackar som jag absolut inte kan gå på. men dom hade gjort ett misstag och bokat in oss klockan tolv fastän dom hade lunch då så jag blev körd hem igen utan att få prata med socialsekreterarer och det var frustrerande för jag ville verkligen få det överstökat men ja jo. vad ska man göra.

jag går i en annan terapi också, terapi för kroppen, sjukgymnastik, 'basal kroppsuppfattning' det är roligt, jag får studsa på bollar och balansera och min sjukgymnast sa senast jag var där att jag hade fått mycket bättre balans och hade bättre koll på min riktlinje. jag har tyckt det har varit svårt att förstå hur det ska hjälpa mig med det psykiska men min sjukgymast säger att om man är sjuk i själen så påverkas kroppen av det också, och tvärtom. om jag har bättre balans i kroppen har jag bättre balans i mitt humör och det verkar ju hjälpa för jag har inte samma hoppighet i humöret längre. det svänger inte lika fort längre utan håller sig ganska jämnt.

folk tycker inte att jag gör någonting på dagarna eftersom jag är sjukskriven men jag koncentrerar mig på småsakerna jag gör och känner mig inte lika onyttig. att bara hålla reda på alla mediciner är en heltidssysselsättning till exempel, man måste dela medicinerna i dosetten varje vecka, se till så att man har tillräckligt med medicin hemma och om man inte har det får man fixa recept och sen hämta ut recepten. som nu tillexemepl behöver jag recpet på fyra medciner som är slut och jag måste fixa det idag för om jag blir utan dom mår jag jättedåligt. mitt jobb just nu är att ta mediciner och gå på mina samtal. det är grunden för att jag ska må bra.

'you'd agree it's a typical high'

lyssnar fortfarande på massive attack, och elias kommer inlufsande i köket. han pratar på något konstigt sätt och frågade mig 'vad skulle du göra om jag pratade såhär' jag skulle inte göra mycket, han gör mig så otroligt glad den pojken. nu har han lov just nu från sin praktik och spenderar lovet hos mig medans mammafamiljen är i england. vi har det mysigt. igår åt vi blåbärspaj som vi köpte på ica. jag har en minnesbild från när jag var liten med just den pajen, men då åt jag den med pappa och den var så himla god så igår kände jag mig tvungen att köpa den, och visst var den god. det var jättegod. idag ska jag och elias först gå till min sjukgymnastik sen träffa sara. jag tror det kommer bli en bra dag idag.

2005-10-22T11:58:00.000-07:00

och jag som sa att jag kunde bo själv är själv i bara några timmar och sen andas hela lägenheten fara, vågar knappt gå igenom rummen utan tassar liksom på tå. för att gömma mig från någonting som jag känner alldeles tydligt. jag vet ju egentligen att det inte finns någonting där men det är så svårt med logik ibland, det är så svårt när man blir rädd och inte riktigt vet vad man är rädd för bara att man är rädd. ringer elias och han säger att det inte finns någon fara, det är ingen fara, det är inte farligt. ingenting är farligt längre. men ändå går jag runt i lägenheten och drar ner persienner, tassar liksom som på tå för att gömma mig. jag vet inte riktigt vad felet är. det är väll bara så att jag inte klarar av att vara ensam.

let there be light.

2005-10-15T11:05:00.000-07:00

jag vill gömma mig, gömma mig med mina böcker, med min säng, tågbiljetterna uppsatta på väggen, malmö- STOCKHOLM. staden av vatten, jag har väntat så länge nu, väntat utan att komma nånstans, jag har väntat så länge nu, på att det ska växa av sig själv men det stannade bara upp. inatt reds jag av mardrömmar och ingen kunde hålla om mig när jag vaknade. jag var ensam i mitt rum, jag har väntat så länge nu, men kommer egentligen ingenstans.

men jag är tillfreds med min situtation just nu. jag går på mina samtal och tar mina mediciner. elias bor i stockholm men det finns bilder på honom ovanför min säng. jag vet att han finns där, andas samma kärlek under samma måne och sol.

helgens projekt är att bygga upp mig själv i lugn och ro. läsa ut boken och kanske städa lite. det är mina planer. vad som hände igårkväll vet jag inte. ett bakslag kanske. ett krokben ett nackskott. alla böcker jag har älskat alla kukar all hud. vänds emot mig och jag litar längre nästan inte på någon. jag har blivit misstänksam och tror att alla ska göra mig illa och då tillhör dom fienden, de som är på rösternas sida. ingen frågar någonsin och jag skulle antagligen svarat nej iallafall. men ingen frågar. precis som jag sa till mamma, fråga mig ifall jag vill ha vin till maten, jag kommer svara nej för jag avskyr nästan alltid vin men fråga. epicentre. i rörelsens mitt. återhämtningsperioden efter en psykos är fem år och jag vet inte ens om min har slutat. jag vet bara att jag kan ligga timme efter timme i sängen och blunda och tiden går men jag märker den inte. märker den inte märker inte hur den går omkring mig.

jag kan bo själv. sa jag. men när jag säger det så utgår jag ifrån att allt är bra twentyfourseven. då utgår jag inte ifrån att jag som igårkväll inte vågade mig utanför dörren för att köpa cola och godis eftersom det fanns ondska där. fanns ondska överallt. och minnena som flyter omkring mig som damm. ibland skarpa minnesbilder, som jag slår bort. men berarbetar ändå fortfarande. tårarna har skurit honom på kinderna han hittade aldrig hem med mig och akta dig, akta dig som för elden men han hittade aldrig hem. har han gjort det nu? jag känner inte honom längre, vet inte hur han fyller ut sin tid och kanske är det bäst så. men att jag spenderade tre år med en människa, en människa som alltid var nummer ett och sen komma på att nej jag vet inte vem du är längre. det är skrämmande, och jag gör som jag alltid gör. jag flyr. jag slår bort. jag låtsas som om det regnar. säger hejdå och sköt om dig och lycka till och i wish you a long and happy life. om jag menar det? jovisst, jomen självklart. ja jo.

återvänder till trents röst och där har jag mitt hem, min slutstation. ringen på mitt vänstra ringfinger talar om det, tågbiljetterna, tandborsten brevid min, kom, viens, please. ja, jag snor ord och är medveten om det. gör det tillochmed med meningen för inga ord dyrkar jag mer än hennes. elias åkte för att han måste, 'han blundar första gången han kysser mig, jag också utan att titta, faller handlöst.' nothing can stop us now ska vi skriva i ringarna, han kommer ner till mig i slutet av denna månad och stannar åtta dagar. då är min familj borta och vi har lägenheten för oss själva. det blir lite träning för vårt genemsamma hem i framtiden. det blir fint.

nej jag ska varken dö av rökningen eller av självmord, jag ska dö av ålderdom.