jaha, så vaknar man kvart i sex av att elias väcker en. upp ur sängen fort som fan för att inte känna efter eller tänka. hälla i sig mängder av kaffe, duscha; smörja in med lotion, sminka sig borsta håret (mirakel sker!) klä på sig. och sen iväg. bara för att komma till skolan och höra att alla lektionerna är inställda idag. vi kan sitta på vår plats vid vår egen dator så länge vi vill, men inga lektion. liksom VA! ALLTING HELT I ONÖDAN. JÄVLA SKIT. nu är klockan tjugo över tio. jag har suttit här i en och en halv timme och undrar vad jag ska ta mig till med hela denhär långa dagen. elias slutar inte förrens klockan sex och jag är HUNGRIG. så jag tror nog det blir så att jag drar till skolan kafeteria. köper ett par mackor och en kopp kaffe. sen åker jag till city och uträttar mina ärenden. ja, så får det bli. sen resten av dagen får jag tillbringa pluggandes och diskandes och städades. är man utflugen så är man.

jag vet inte om nån läser dethär, jag skriver så sällan och så mycket, men nu sitter jag iallafall här ändå och skriver.

soundtrack: shut up - black eyed peas

det är den enda låten jag lyssnar på nuförtiden, den säger allting- 'try to be a lady, i think i'm going crazy'

det gäller att hitta sig själv i stormens öga, sa en klok kvinna till mig idag. 'håll balansen, hitta dig själv i balansen, igonrera ångesttormarna och hitta dig själv i stormens öga' jag föll för henne direkt. hon gav mig beröm för att jag inte är lika självdestruktiv längre. när jag träffade henne senast var jag ett vrak med ständigt närvarande röster och skärsår längs armarna. nu är det inte så längre. dagen jag blev tillsammans med elias, den åttonde september 2005 var vändpunkten. han säger att jag är bra, att jag är fin, och att det är min förtjänst att jag kommit såhär långt. och jag vet att det är sant.

men att återgå till denhär kvinnan, jag vill börja träffa henne en gång i veckan. jag känner ändå att jag behöver byta sjukgymnast. jag har fastnat hos min nuvarande, kommer ingenstans utan står bara still. hos sjukgymnasten jag träffade idag fick jag några hemläxor, några balansövningar jag ska göra. jag spände mig så under övningarna att jag fick ont i benen, så hon fick massera mig. det kändes sådär, lite obehagligt att en främmande människa rörde vid min äckliga kropp. jag har svårt för beröringar, jag tror jag måste ha sex då. utom när det gäller elias, för han vet att jag att jag inte behöver om jag inte vill. men jag blev förstörd en gång i tiden, och det hänger kvar. 'try to be a lady, i think i'm going crazy'

iallafall. rökfri i en vecka idag. i alla böcker står det att jag klarat det jobbigaste nu men jag tror knappast det. jag har bedövat mig med nikotintuggummin och nu är dom slut och jag ska inte köpa några fler. det är NU den riktiga kampen börjar. och i skrivande stund vill jag inte alls. i skrivande stund skulle jag visst kunna tänka mig att dö i lungcancer eller kol. det är som pappa sa 'missbruket försöker alltid hitta en väg tillbaka, en väg in, så att missbruket kan fortgå' pappa har varit rökare själv så han borde nog veta vad han pratar om. hursomhelst har affärerna stängt nu, imorgon blir en ny kamp. hur jag ska klara det vet jag inte. jag klarar nog det inte alls. JUST ONE CIGARETT - JUST ONE FIX.

för det är vad rökare är, dom är drogberoende. det skrämmer mig inte alls. faktist inte. jag ska göra ett nytt försök. jag behöver bara ett paket cigaretter först. jag önskar jag kunde röka medans jag slutade.

jag har inte skrivit här på ganska länge nu, och jag kan bara försvara mig med en anledning: jag har tänkt att jag ska vänta med att skriva här tills jag har någonting posivit att berätta, som tex att jag mår jättebra och livet leker. tyvärr har jag inte kommit dit än och livet leker inte utan spottar mig i ansiktet men det är en annan femma. det finns positiva saker med mitt liv också, ta det inte fel, jag är lykligt gift med en underbar man som älskar mig och som jag älskar men det räcker inte (ingenting räcker)

jag fick ju diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) och det har jag fortfarande inte kunnat smälta. jag kan inte acceptera att jag har den sjukdomen, jag kan bara inte acceptera det. och jag vet att jag stavar fel på acceptera men jag har alltid stavat det så, så det får vara.

nej, inga glada nyheter. jag har drabbats av en ny depression. det ett två steg framåt och ett steg tillbaka och depressionen är steget tillbaka. när min läkare sa det hade jag svårt att acceptera det också. depression? jag? skojar du eller? men nej, det gjorde hon inte. min läkare har aldrig skojat med mig så varför skulle hon göra det just nu. det är inte helt igenom svart ändå. jag har bra dagar också, som alla andra. dagar utan ångest och nedstämdhet. men idag är inte en sådan dag. i dag är det en sådan dag som gör att jag bara vill gömma mig. och ångesten är påtaglig hela tiden och det krävs en skitgrej för att få igång den. som alltid. min läkare säger att jag ska andas i fyrkant när ångesten sätter i gång, men jag kan VERKLIGEN inte göra det när ångesten är i gång, jag kan knappt andas i fyrkant när jag INTE har ångest så hur skulle jag kunna göra det när jag har ångest? knepigt detdär, min läkare är duktig, men jag tvivlar på att hon har haft en psykossjukdom eller en personlighetsstörning själv och då kan man aldrig egentligen förstå.

nej nu räcker det. jag lever iallafall. over and out.

jag har fått diagnosen borderline personlighetsstörning. eller emotionell instabil personlighetsstörning som det egentligen heter. det känns ingenting. utom lite läskigt för när jag läser om borderline så känner jag igen mig så sjukt mycket. men annars så är det ingenting eftersom jag fortfarande är exakt samma person. det är bara ett nytt namn. men min otydliga läkare var tydlig på ett plan: 'du kommer att bli frisk' och det kändes bra som fan. klart att jag vet att jag kommer att bli frisk men det känns bra när någon bekräftar det också.

annars lever jag ett lugnt liv som nygift. min man och jag trivs verkligen med varandra och det känns jävligt bra. en annan bra sak är att mitt bolltäcke har kommit. så jag sover som ett litet tryggt barn. vilket jag också känner mig som. life is....goooooooooood!

bilderna från mitt och min mans bröllop 1/4-06

det är visserligen grått ute och har regnat hela dagen men man känner våren i luften och det är upplyftande, det gör mig glad. jag blev bättre eftersom jag ville bli bättre, jag kämpade, svårare än så är det inte. jag mår bra. är noga med mina mediciner, tar inga sömntabletter och sobril ytterst ytterst sällan. man kan inte skylla på mediciner, man kan inte skylla på läkare man kan bara skylla på sig själv. det farligaste man kan göra är att göra sjukdomen till sin personlighet.

alla frågar hur det känns nu när jag fått min diagnos. och jag bara undrar: varför skulle det kännas någonting alls? jag ÄR inte schizoaffektiv, jag har den sjukdomen. det är en stor stor skillnad. jag hatar alla som går omkring och kallas sig borderliner. precis som om dom skulle vara sjukdomen. det är dom inte. dom kanske vill vara sjukdomen. men det är dom inte. dom är sig själva. och att dom inte blir friska är bara deras eget fel. för dom vill inte bli friska. dom har gjort sjukdomen till sin livsstil, till sitt allt. och det föraktar jag. jag föraktar det så jävla mycket.

ja. jag har insett nu att jag har vissa borderline-drag. jag nedvärderar och idealiserar. vissa människor är svarta och vissa människor är vita för mig. men det står jag för. man kan inte gilla alla. och det gör man inte heller. jag föraktar folk som super, som tar droger och som aldrig tar tag i sina problem utan bara bedövar sig hela tiden. man får MÖTA sin ångest, sin oro, och allt som är jobbigt för en. man får möta det och ta sig igenom det istället för att bara bedöva sig med tabletter. så jävla enkelt är det.

jag är inte samma person som jag var för två år sedan. jag har vuxit och blivit äldre. jag har blivit vuxen. det sorgliga är att visa människor aldrig blir vuxna. dom tar inte ansvar. och jag vill bara skrika åt dem, skrika att TA DITT JÄVLA ANSVAR OCH VÄNTA INTE PÅ ATT ALLA ANDRA SKA GÖRA DET ÅT DIG. TA DITT JÄVLA ANSVAR OCH BLI VUXEN NÅN GÅNG. jag blir så trött.

jag har sökt in till en skrivarkurs i sommar och så ska jag söka in till en folkhögskola till hösten. jag skäms så över att jag beter mig som ett jävla kolli och inte gör någonting vettigt om dagarna. det ska bli ändring på det nu. jag ska tillfriskna från min sjukdom och tillfrisknandet kommer att göra mig till en starkare människa. jag kommer att bli frisk - eftersom jag vill det. alla kan bli friska, tillochmed från borderline - bara dom vill.

dagen efter att jag blivit utskriven åker jag in akut. jag känner mig konstant nedstämd, jagad, stressad. vi åker in och väntar i en timme. sen får jag träffa läkaren. hon dubblar dosen buspar (ångestdämpande) hon höjer cipralex (antidepp) med fem mg. det var samma läkare som lade in mig för några veckor sedan och hon undrar hur det är med rösterna. dom har tystnat säger jag. men jag blir aldrig fri. jag blir aldrig frisk. det är alltid någonting. jag vaknade imorse och tog min morgondos, och en timme senare kan jag knappt röra mig. tabletttung, medicintung, seg, orörlig och mina kroppsdelar sitter inte där dom ska. den högra handen sitter mil bort ifrån kroppen och jag känner mig allmänt konstig, allmänt tung i kroppen. får kämpa emot suget att gå och lägga mig igen. bara lägga mig ner och sova bort det tunga ur kroppen. vilket pris måste man betala för att bli bra? min grundmedicin är på tolv piller dagligen. sen har jag vid behovs medicin också. två olika sorter. jag är så trött på att tabletter ska ha en sån stor roll för min överlevnad, för mitt välbefinnande, för mitt välmående. och det behövs bara fler och fler piller för att jag ska må bra.

elias har fått jobb. han har fått fast jobb här i malmö. han ska jobba för ett företag som heter ragner och som åker runt och säljer olika produkter runt om i skåne. han gick iväg dit igår i kostym och slips och jobbade på prov och nu ska han börja på måndag. vi kan nog söka lägenhet tidigare än vad vi trott. det känns bra. nu måste bara jag komma på någonting att göra på dagarna. samtidigt vet jag inte hur jag ska orka. det är omöjligt att komma upp ur sängen på morgonen, det tar flera timmar varje gång om jag inte fått sova ut.

jag tänker på citatet en vän skrev till mig, ett citat hon bad mig tänka på när jag mådde dåligt.

'hey you
don't help them to bury the light
don't give in
without a fight'

det säger väll allt.